Birgitta Axelsson Edström
Foto: Privat
Den här situationen är förfärlig. Antje Jackelén är långt ifrån ensam. När röster inte kan höras utan att bemötas med grova personangrepp, rena osakligheter och kommentarer som bara är avsedda att skada så är vårt samhälle den stora förloraren. Vad har egentligen hänt med vårt samtalsklimat? Vad har hänt med de demokratiska och respektfulla diskussionerna som vi har varit så stolta över? Kan vi verkligen kalla det vi nu ser för ett fritt samtal? Jag skäms å våra vägnar.
Det framstår mer och mer tydligt att vad vi behöver är mer folkbildning. I en demokrati behövs diskussioner som bottnar i respekt för andras åsikter och den respekten kan inte vinnas utan att vi både vill förstå och är redo att utvidga vår egen horisont. Där kan folkbildande aktiviteter vara ett verktyg. Det var ju i själva verket så vi fick det demokratiska samhällsskick som vi idag tar för givet. Tack vare bildningsrörelsen, rösträttsrörelsen, arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen sattes också vårt samhälle i rörelse och skapade en demokrati värd namnet. Det visade att vi människor kan skapa nya saker tillsammans som är samhället till gagn.
Röster får inte tystna
Men, den utvecklingen skedde alltså inte av sig själv. Samhällsutveckling pågår vare sig vi vill eller inte, men vill vi driva på den i en riktning som är gynnsam så måste vi engagera oss. Det var sant på 1800-talet och det är sant idag. Annars vinner den andra sidan, den som hävdar sin rätt att fritt sprida förtryck, hat och hot. Vi är nog många som känner igen orden från Rollo May: Den som inte får skapa förstör. Låt oss, för allas skull, lära oss att skapa, våga pröva våra vingar och låta andra göra detsamma! Vi har ju gjort det förr!
Jag respekterar ärkebiskopens beslut, men alla röster får inte tystna. Vi är fler som kan säga ifrån. Vill vi ha ett bildat och utvecklat demokratiskt klimat och en fungerande demokrati så måste vi hjälpas åt tillsammans med de aktörer som vill åt samma håll. Då måste samtalet fortgå på alla arenor där det är möjligt, och de är många idag såväl med som utan en rusande pandemi. Ett gott steg är att ta kontakt med ett studieförbund. Där finns oanade möjligheter och verktyg för den som vill bidra till en bättre framtid.
Det hjälper inte att bara se på och fördöma de krafter som förstör. Vi måste ta ett steg till. Alltså, är vi redo att inte bara stanna vid att se andra som en del av problemet? Är vi redo att agera själva så att vi istället blir en del av lösningen?
Birgitta Axelsson Edström
Kalmar