Ibland är det jobbigt att bli äldre. Faktiskt skitjobbigt, fruktansvärt och panikslaget. Är jag över 35???? Hur kan det vara så? Hur kan tiden gå, alltså på riktigt? Det är inte bara något man hört ska ske, utan nu SKER det? Och det kommer att fortsätta så. Men med livskrisen inser jag också att ålder ÄR en siffra. Det är ett sätt för oss människor att namnge, att dela in i fack. Räknade man ålder på stenåldern? Det kanske man gjorde, men TÄNK om man levde i en värld där man inte räknade en människas levnadsår utan bara levde. Kände. Drömde. Var ett djur.
*
En bra grej med att bli äldre, i alla fall, är att jag märker hur jag slipas ned. Hade jag hört mitt framtida jag själv säga det när jag var 16-17 hade jag fått dille och blivit jätteskraj, men nu tycker jag bara att det är skönt. Det är skönt att inte vara så tydlig, skönt att inte vara så säker. Såklart tycker jag det är viktigt att hålla i det väsentliga, värdegrund och politiska åsikter och feminismen, men andra grejer, identitetsmarkörerna, blir mindre och mindre viktigt för mig.
Sport till exempel har jag alltid hatat. Ja, det låter kanske konstigt, men ibland kan det skapas ett starkt utanförskap när det finns stark gemenskap. Och jag har alltid känt mig utanför sportgemenskapen. Testade att spela fotboll en gång när jag var liten, och kände direkt att det inte var min grej. Eller, var det inte min grej? Det kanske bara var att jag var väldigt dålig på det? Jag kanske kände av en jämförelse som jag inte gillade? Jag bestämde mig i alla fall direkt för att jag INTE hör ihop med sport. Men det stannade inte där. Jag bestämde mig för att vara MOTSATSEN till sport. Jag är ANTI-SPORT.
*
Sedan dess har jag tyckt att kultur och sport varit antingen eller. Att jag måste välja. Måste hålla i min övertygelse, och hittade bara det negativa i sporten. Machokulturen och tävlingsmomentet. Men nu har jag slipats ned. Ser inte allt i svartvitt. Kan se flera olika sidor. Kan se gemenskap och rörelseglädje. Nu känner jag mig inte lika utanför. Jag är inte lika svartvit. Alla får va med och stå och ropa på en hockeymatch, om man vill. Det säger inget mer om mig än att jag köpt en biljett till hockeymatchen. Kul med maxad stämning och varma toast.
Jag har varit noga med vilka människor som jag räknat till min klick, vilka jag vill förknippas med. Med åldern känner jag mig mer… nyfiken. Fotboll - en sport där man sparkar på en boll. Hockey - en sport där man slår med klubba på en puck. Jag tycker fortfarande att spökboll och krabbfotboll är de bästa sporterna, för att det inte är så himla noga där. Det är mer tydligt att det är på skoj. Men jag har slipats ned i fråga om min anti-sport-identitet, och en himla massa annat. Jag tror det är en bra grej, för alla, även de som varit anti-teater eller anti-konst eller anti-naturupplevelser eller anti-klassisk musik och så vidare och så vidare.
Låt tiden ta dig. Låt dig slipas ned.