Det var länge sedan Jämtkraft Arena sågs som något läskigt resmål inom den svenska elitfotbollen.
Det är långt till Östersund från Kalmar, jättelångt, och det är ju jobbigt, men det är sällan något lag med kvalitet numera åker hemåt utan en påse poäng med sig i bagaget.
Kanske var det den känslan av övermod som genomsyrade Kalmar FF:s spelare från start den här lördagen, för det gnistrade inte om någon spelare, det kan jag lova.
Utom en, och det var extremt viktigt, men låt mig återkomma till honom.
*
Kalmar FF kopplade ändå ett tidigt grepp om bollen och händelserna, men fick sedan taktik och rytm (för)störda då Robert Gojani tvingades byta med vad som såg ut som en stukad fotled efter en närkamp med den väldige Abdihakim Ali.
Då hade bara sju minuter tickat iväg och situationen blev knepig för tränaren Toni Koskela, då den givne centrale mittfältaren Gibril Sosseh saknades på grund av avstängning. Nu fick fladdrige Saku Ylätupa kliva in i mitten bredvid Melker Hallberg, och Arash Jafarpour hämtades in från bänken.
Det blev…, hmm, sådär.
Inte så bra.
Östersund har stora brister, men det är ett desperat lag i skriande behov av poäng i de nedre regionerna av Superettan. Och desperat spelade man, dessutom stenhårt i duellerna, där den kraftfulle Gideon Granström vann i stort sett alla närkamper med Hallberg, Ylätupa & Co.
Målchanserna första 45 minuterna var också nästan uteslutande hemmalagets, där nämnde Granström bland annat hade två fräsande skott strax utanför.
Men de farligaste lägena hade Yannick Adjoumani, en närnick och ett närskott, där Jakob Kindberg vid båda tillfällena svarade för utmärkta parader.
Keepern höll Kalmar FF vid liv, inget snack om det.
*
Just det centrala mittfältet har under säsongen lyfts fram som lagets kanske främsta lagdel, men mot Östersund blottades uppenbara svagheter utan Gojani och Sosseh.
Saku Ylätupa byttes ut i halvtid, och Abdusslam Magashy tog plats bredvid formsviktande lagkaptenen Hallberg, men inte heller det blev bra.
Det vanligtvis så dominanta KFF-mittfältet gick nästan upp i rök.
Och det skapade i sin tur en kedjeeffekt - offensiven var tunn och förutsägbar och balansen sviktade - vilket resulterade i att man aldrig riktigt kunde hitta en konsekvent nivå i spelet.
Kalmar FF:s serieledande spelare såg konfunderade och frustrerade ut, samtidigt vevade flera ÖFK-spelare frenetiskt med armarna för att få igång de drygt 1 500 glest placerade åskådarna.
Där var desperationen.
Inställningen.
Som kan räcka till poäng mot bättre lag som tror att de ska komma undan enkelt.
Visst, där kom en forcering i slutet från Kalmar FF, men där kom också kontringar åt andra hållet.
Tryggast av alla den här dagen var dock Jakob Kindberg, som naturligtvis ska få fortsatt förtroende i målet även när Samuel Brolins onda tumme har läkt.
Kindbergs spel med fötterna är överlägset Brolin, räddningarna är både spektakulära och säkra och självförtroendet ser riktigt skönt ut.
Ett enkelt målvaktsval, Toni Koskela.
*
Jag såg någon officiell Kalmar FF-annons i veckan om att köpa “early bird”-biljetter till toppmötet med Västerås SK på Guldfågeln arena kommande omgång.
Det är väl bra med reklam, men min omedelbara magkänsla var att Kalmar FF, med några fina trepoängare i ryggen och uppenbart stärkt självförtroende, såg förbi resan till Norrland och mötet med Östersund.
Tog trea för given, liksom.
Den känslan sitter kvar.
Det här var ingen hundraprocentig insats på något sätt, och mina tankar går idag till den toppliga av KFF-supportrar som gjorde hundramilaresan upp med bil (!) och flyg för att sjunga fram laget till en tydligare serieledning.
Nu kan den vara borta snart, rättare sagt när Örgryte (med bättre målskillnad) möter svaga Utsikten under söndagen.
Och det går ju inte att i n t e känna att Kalmar FF kryssat bort åtminstone sex poäng den här säsongen, när man nu spelade sin nionde oavgjorda match på 21 omgångar.
Men jag håller med Kalmar FF om en sak, kommande mötet med Västerås är inget annat än dynamit.
Allsvensk dynamit.