LÜHR: "STORKLUBB MOT LITEN LANTISFÖRENING"

Det var ett adjö som kändes i fotbollskroppar runt om i Sverige.

En vacker och välförtjänt avtackning som fick 3Arena att både gråta och jubla, och när avgående sportchefen Bosse Andersson vandrade runt den välfyllda arenan för att ta emot supportrarnas tacksamhet så förvandlades den höga sången plötsligt till ett otäckt rytande.

Otäckt för Kalmar FF i alla fall.

Det var nämligen en storm som med enorm kraft blåste bort allt självförtroende och alla preparationer som tränaren Toni Koskela & Co packat med sig i bussen upp till Stockholm i mötet mellan Djurgården och Kalmar FF.

Det var en utklassning.

Spel mot ett mål. Två skilda världar som kraschade. Toppen mot botten. Storklubb mot liten lantisförening.

Bara cirka hundra sekunder hade tickat iväg när Mikael Marques sprintade ifrån både Victor Larsson och Zakarias Råvik på högerkanten, spelade snett inåt bakåt till Bo Hegland som enkelt rullade in 1-0 bakom en chanslös Jakob Kindberg.

Och den bara fortsatte.

Orkanen.

Guldglittret över Sofialäktaren regnade fortfarande ner över sportchef Anderssons ande och inte ens sju minuter hade spelats när Djurgården lekte sig fram till ett enkelt 2-0 djupt inne i Kalmar FF:s straffområde, och det kändes som om matchen var över.

Avgjord med en Mike Tyson-lik knockout. Brutal. Avslöjande.

Själv satt jag på pressläktaren och undrade varför Kalmar FF överhuvudtaget bemödade sig göra resan upp till huvudstaden då man inte ens orkade vara trea eller fyra på bollen i duellerna. 

Vad var planen, liksom?

Men då klev Charlie Rosenqvist in i handlingarna.

 **

För det skulle väl till en egen produkt, en naiv tonåring som brinner för sitt Kalmar FF för att stoppa pyspunkan på det som är Kalmar FF:s comeback i det allsvenska finrummet.

Någon som visade att hjärtat fortfarande bultar bakom det rödvita klubbmärket.

En dryg kvart hade spelats när Rosenqvist med bröstet tog emot ett läckert inspel från Robert Gojani i offensivt straffområde, hårt trängd av en djurgårdsförsvarare vände han fräckt och smackade in reduceringen på halvvolley bakom Jacob Rinne.

Ett klassavslut.

Och Kalmar FF fick lite luft.

Så mycket luft att Achraf Dari kunde knoppa in 2-2 efter en halvtimme efter ett fint inlägg från Melker Hallberg. En internationell nick, kvitterat och scenförändringen var total. Djurgården kunde plötsligt inte försvara, de var i gungning.

Kalmar FF gick från totalt utklassat, menlöst och värdelöst, till en krigande och poängjagande utmanare. Lagkapten Hallberg hade även en frispark i mycket vasst läge mot slutet av halvleken, men skickade den lite för mitt på målvakten Rinne.

Det var en halvlek där allt hände, underbara allsvenska 45 minuter i värmande vårsol som tog andan ur de flesta av de drygt 26 000 åskådarna på plats. 

**

Kalmar FF kan alltså vara nöjda med just inställning och kämpande. Med en fembackslinje som satte sig efter en kvart så kunde man försvara sig väl under resten av matchen, och emellanåt hittade man även framåt i någon omställning på den ständigt löpande Charles Sagoe Jr.

Det dröjde till den 85:e minuten tills muren brast, och duktiga Jakob Kindberg fick se då Kristian Lien ostört nicka in segermålet. Långt ifrån orättvist, Djurgården dominerade matchbilden totalt, men samtidigt givetvis knäckande efter en mental urladdning och stark upphämtning av Kalmar FF.

Så visst finns det viktiga ingredienser att vara nöjd med om man heter Toni Koskela.

Men jag ser ändå ett stort problem, som också lär bli helt avgörande om det ska bli ett nytt kontrakt eller ett högst tillfälligt besök i allsvenskan.

Kalmar FF behöver ett eget spel, en egen identitet – och man måste ha en bättre plan för att vinna fotbollsmatcher än de vi sett mot Västerås SK och Djurgården. Jag kanske är helt okunnig, men genom 180 minuters allsvensk fotboll känns det som om Koskela famlar med sitt lag. Både när det kommer till idéer, formationer och manskap på banan. Haussade nyförvärv som Nassef Chourak och Marius Söderbäck var nu bänkade, Lars Saetra var tillbaka i en trebackslinje, och hans uppspelsfot är givetvis den bästa man har.

Bäst för dagen, om man ser till säsongen i stort, var såklart att Carl Gustafsson hoppade in i den andra halvleken. Kvaliteten som mittfältaren besitter är grym, och Calle behöver hålla sig hel och frisk för att bidra till att just skapa den där hållbara identiteten som man behöver.

Och den behöver nog formas rätt snabbt.

Nu väntar AIK på bortaplan i nästa omgång.

Risk för ny orkan på nationalarenan, det ser nämligen ut att bli slutsålt.