Allt började redan i första klass. Jesper stod på skolans trappa med ett kvastskaft som mikrofon och sjöng påhittad engelska för en lätt skeptisk skolgård.
- Jag tyckte själv att jag var jättebra men tveksamt om resten av skolgården tyckte det, säger han.
Redan där tändes gnistan. Han växte upp med sin storebrors gamla Elvis-skivor eftersom brorsan själv inte ville ha dem. Jesper ville så gärna lära sig spela elbas. Men i stället blev det fiol. Ett instrument han snabbt lärde sig hata så han la fiolen på hyllan istället.
- Jag slutade spela och började sjunga till musik istället.
En dag var Jesper på väg in till stan för att köpa hörlurar. Men någonstans längs resan slog det honom att han egentligen behövde något helt annat. Han säger att han ångrade sig mitt på bussen och tänkte: "Nej, jag ska ha en ukulele istället."
Med köpet följde en ackordbok och en CD-skiva. Det blev starten på ett musikliv där inga regler riktigt gäller. Jesper lärde sig spela på gehör, och ganska snart började han även bygga sina egna instrument. Han ville ha ett unikt men framför allt högt sound. Därför stämde han sin mandolin fel för att den skulle låta mer. Trummor löste han genom att stampa på en låda.
- Att bygga egna grejer är kul men det blir ju ett skiftande resultat, säger han.
Idag är det en del av varumärket. Hans nuvarande gitarr är gjord av en gammal bensindunk, aluminiumbitar, vinkeljärn, en stekspade och en gammal hundmatskål. Trumsetet är byggt av en gammal resväska, murarhinkar och aluminiumlister samt en burk luftgevärskulor som virveltrumma. Det enda han inte har byggt själv är munspelet.
När han för drygt tio år sen ville börja lägga ut musik på nätet, insåg han att "Jesper Johansson" var för vanligt.
- Min storebror kallade mig för Knesper så det kändes som ett givet val. Men det var såklart upptaget. Jag satt i köket och funderade, såg en kryddburk och så blev det Knesper Knorr, säger han med ett skratt.
Stilen är svår att sätta ord på, även för Jesper själv.
- Jag är influerad av allt möjligt som folkmusik, punk rock och blues. Men mina egna låtar tillhör en egen genre. Texten är det viktiga. Jag brukar skriva om sådant jag tycker är roligt, oftast något jag stör mig på eller något ironiskt.
Men vilken är Jespers egna favoritlåt?
- Den bästa låten har jag fan inte gjort än, säger han efter att ha tänkt en stund.
Men så nämner han ändå “Tomtens trötta tankar", hans enda jullåt. Han berättar att han lovat sig själv att aldrig skriva en jullåt.
- Det är inte för att jag inte tycker om julen, det gör jag. Men allt ska vara så himla tillgjort och gulligt. Så då ville jag göra en låt ur en tjurig tomtes perspektiv.
Idén till låten kom när han höll på att reta sin exfru.
- Det är den enda jullåten som någon behöver lyssna på.
Men bakom humorn finns det också allvar. Han har till exempel skrivit en låt om kriget i Ukraina.
- Den betydde mycket, så fick jag ur mig det jag tyckte om kriget. Jag tyckte det var förjävligt.
Under pandemin försvann de flesta spelningar, men Jesper ställde inte in utan han ställde om. Han började sända live på Facebook.
- Det blev mycket roligare när man fick reaktioner och gehör från andra. Jag spelar ju det jag själv tycker är bra och anpassar mig inte, men vill ju höra folks åsikter.
Allt han spelar in görs hemma på mobilen.
- Alla kan göra musik om man vill. Man behöver inte ha så gott om pengar utan använda det man har.
Han förbereder sig sällan inför spelningar. Det handlar mer om att känna in stämningen.
- Det brukar funka. Jag menar, jag har ju inte fått stryk än, säger han skämtsamt.
Jesper marknadsför sig inte online. Hans musik sprids genom mötet med människor.
- Jag vill marknadsföra mig på plats. Det ger väldigt mycket att få kontakt med folk.
- Jag skulle ljuga om jag sa att det inte vore roligt om fler hörde min musik. Men det betyder inte allt att bli stjärna. Målet för mig är att ha kul.
Och det är precis det som gör att han fortsätter spela, genom kontakter, möten och oväntade sammanhang. Som den gången han blev inbjuden till en liten festival.
- Jag trodde att jag hade kört fel, det var ju för punkband och death metal och sånt.
Hans hembyggda instrument och sladdlösningar gav ljudteknikern gråa hår.
- Teknikern höll på att börja gråta när han skulle få ihop det där.
Men det löste sig, som det alltid gör när Knesper Knorr står på scen. En bensindunk i händerna. Ett leende på läpparna. Och en publik som inte vet vad de ska vänta sig, men en sak kan de vara säkra på - det kommer bli kul.