– Allt har varit skitkul och Kalmar har verkligen hjälpt mig att hitta tillbaka till kärleken till sporten. Det är ovärderligt, säger hon.
Tidiga morgnar och stora drömmar
Alva började spela basket i Katrineholm, där hon växte upp. Redan från början hamnade hon i lag med äldre tjejer, och det tog inte lång tid innan hon insåg att hon ville satsa.
– Jag höll på med andra sporter också, men jag fattade grejen med basket, säger hon.
I högstadiet började hon pendla till Norrköping för att gå på en skola med basket inriktning. Hon tog tåget klockan sju varje morgon och var inte hemma förrän efter nio på kvällen. Detta gjorde hon varje vardag, i tre år.
– Det är det bästa jag gjort i hela mitt liv. Mina föräldrar pushade och stöttade mig igenom det, säger hon.
I högstadieklassen gick åtta andra tjejer som spelade i Norrköping Dolphins flickor 02-lag.
I gymnasiet flyttade hon till ett elevboende och började på Hagagymnasiet. Hon fortsatte spela i division 1 och fick redan första året möjlighet att träna med damlaget i högsta ligan.
– Jag hade något som heter dubbellicens, så jag spelade för både div 1-laget och damlaget.
"Jag var så trött och besviken"
När pandemin kom förändrades allt. Endast elitlag fick träna, vilket gjorde att hon kunde fortsätta till skillnad från många av sina klasskamrater.
– Jag är väldigt tacksam att jag hade möjligheten till det, men vissa i min klass fick ju inte ens träna.
Samtidigt blev det mentalt tufft. Hon satsade helhjärtat men fick knappt någon speltid i damlaget.
– Jag kunde inte följa med på fester och firanden som alla andra under studenten. Jag var iväg på bortamatcher med damlaget, men fick bara sitta på bänken och kanske spela fem minuter.
Efter studenten kände hon sig färdig.
– Jag var så trött och besviken att jag inte ens ville se basket eller prata om det.
En gnista som tändes på nytt
Några år senare ringde ett division 2-lag och frågade om hon ville spela. Träningarna var mer avslappnade, men laget var bra och de vann serien.
– Vi spelade mest för att det var kul men det gick ju bra också. Då började jag känna att jag kanske inte var helt klar med basketen ändå.
En gammal vän, Goran Ahmad, tipsade om Kalmar Saints. Hon åkte ner och provtränade, pratade med tränare och bestämde sig snabbt. Hon kom dessutom in på Linnéuniversitetet efter en sen ansökan.
– Jag kände bara "fan va kul", så det blev snabba puckar.
Första året i Kalmar var utmanande. Hon hade inte tränat seriöst på länge, men kom in i det efter en stund. Laget var starkt och kom trea i serien då erbjöds de plats i högsta ligan men tackade nej på grund av ekonomiska skäl.
– Vi blev jättebesvikna, men det är förståeligt.
Ett svårt beslut och ett oväntat sms
Inför andra säsongen kom nya spelare och en ny tränare, samtidigt som två av lagets toppspelare lämnade.
– Det hände någonting med dynamiken, men vi gjorde det bästa av den andra säsongen.
Kalmar Saints drar sig ur division 1 till denna säsong och Alva befann sig i en knivig situation om hur hon skulle göra med basketen.
– Jag hade inte bestämt mig. Jag visste att om jag slutar nu så kommer jag inte tillbaka. Men jag har ett år kvar av skolan och det kändes inte värt att leta efter nya klubbar bara för att.
Tills en dag för några veckor sen när det plingade till i mobilen.
– Brahe från Jönköping skrev och frågade om jag ville vara med på deras resa nu i år. De spelar i högsta ligan.
Det var ett beslut som krävde eftertanke, men hon visste innerst inne vad hon ville.
– Det är många stenar som måste vändas på, men jag vet att jag kommer ångra ihjäl mig om jag inte tackar ja.
"Det känns som en revansch"
Så nu lämnar Alva Kalmar Saints, tillsammans med lagkamraten Felicia Thomsson som också går till Brahe. Dessutom spelar en före detta Saints-spelare, Irene Perez, redan där.
– Även om det är synd för klubben så blev det bra för många spelare, säger Alva.
I premiären möter Brahe Visby Ladies. Där finns även två bekanta ansikten från Kalmar-tiden: Louise Falk och Amanda Lindström.
– Jag är extremt taggad på säsongen. Jag har spelat i högsta ligan förut men det var längesen. Det är stor skillnad och kräver mycket mer fysiskt.
Den här gången hoppas hon också på mer speltid och ett starkare självförtroende.
– Jag vet inte mot vem eller vad, men det känns som en revansch.
Tiden i Kalmar blev både en nytändning och en avslutning på ett kapitel.
– Jag tänker på alla gånger efter vinst när vi spelade Pepas i omklädningsrummet och firade tillsammans. Det är så många bra personer i föreningen. Jag trodde verkligen vi skulle få spela i högsta ligan tillsammans.
Nu går resan vidare till Jönköping. Alva fortsätter karriären i högsta serien, en plats hon kämpat sig tillbaka till.