LÜHR: Bristen på spets fortsätter att sticka i ögonen

Man ska vara noga med att kalla en spade för en spade, och det tänker jag fortsätta att vara.

Då måste jag inleda den här texten med att skriva att jumbon Umeå FC är ett av de svagaste elitlagen jag sett på en fotbollsplan under min tid i branschen.

Iskallt.

Uddlöst.

Tempofattigt.

Ofarligt.

Så utgår vi från det när jag tar sats för att beskriva fortsatt obesegrade och serieledande Kalmar FF:s sjätte seger under superettansäsongen 2025. 

Det var aldrig något snack, men det var heller inte särskilt imponerande. 

Efter att Lukas Vikgren dragit iväg ett skott tätt utanför Samuel Brolins vänstra stolpe i den första minuten, så började planen snabbt att luta allt brantare mot UFC-keepern Melker Uppenbergs mål. 

Men det var si och så med fokus och precision när hemmalaget spelade sig till fina målchanser och Anthony Olusanya hann bränna två vassa lägen innan Aboubacar Keita klev fram och med våldsam kraft nickade in 1-0 efter ett klassinlägg från Melker Hallberg.

Då hade vi spelat tio minuter, och känslan var att proppen var utdragen.

Det kanske den också hade varit om Kalmar FF:s offensiva spelare tagit med sig skärpan och beslutsamheten med sig ut på planen under de första 45 minuterna. Men Olusanya fortsatte att missa bra lägen, en ursinnig Melker Hallberg sköt ett par kanoner över läktaren och ända bort till Gasten och Camil Jebara brände sin enda fina chans efter en omställning.

Saku Ylätupa blandade och gav (som vanligt) och vad Abdi Sabriye gjorde på sin vänsterkant, det vet jag verkligen inte. Men det han gjorde höll i alla fall inte superettannivå den här gången heller.

När bollen väl satt i målet, ja, då var Anthony Olusanya offside.

*

Solen hade till slut hittat till Guldfågeln arena den här torsdagskvällen, men det hade inte så många rödvita supportrar. Bara 3 031. Kanske var det den bleka 0-0-insatsen senast mot Falkenberg som skrämde bort ett gäng av dem, möjligen i kombination med att motståndet inte kändes stekhett på förhand.

Lite synd, hade jag varit rödvit supporter så hade jag nog velat vara med på en resa tillbaka till allsvenskan. Och den har ju inletts på ett imponerande sätt även om det inte sprakat om alla insatser.

Den här gången valde tränaren Toni Koskela att vila seriens bästa spelare, Robert Gojani, och satte in 18-årige Gibril Sosseh bredvid Melker Hallberg centralt på mittfältet. Det gick helt okej. Till och med bra.

Att spela Abdi Sabriye till vänster måste ha varit något av en sista chans för yttern att visa att han kan vara en joker och potentiell matchvinnartyp. Men håller det inte mot Umeå FC, då lär det inte hålla mot något annat lag i år heller.

Visst, 2-0 blev det nu, men med en dåres envishet menar jag att Kalmar FF fortsatt saknar den spets som kan bli avgörande när det ska bevisas vilka två lag som går direkt upp i allsvenskan i höst.

Det kan givetvis gå, det har ju funkat så här långt, men säsongen är lång och jag skulle i alla fall vilja köpa in lite mer målgaranti om jag vore Toni Koskela.

För jag är så här långt inte säker på en enda av de offensiva spelare som “ska göra det”.

Det är därför tur att spetsen finns längre ner i banan.

*

Den väldige mittbacken Lars Saetra har knoppat in fyra bollar så här långt i seriespelet, och nu var det kollegan Aboubacar Keitas tur att axla målskytteansvaret.

Duon bildar superettans klart bästa mittbackspar, är en stor del av det stabila ramverket i startelvan - och när ingen av de tilltänkta målskyttarna kunde förlösa Kalmar FF med ett 2-0-mål så gjorde Keita det jobbet åt laget den här gången. I den 63:e minuten så forcerade amerikanen in ett nytt fint inspel från Melker Hallberg, och den öppnande hockeyassisten stod Gibril Sosseh för.

Snyggt.

Målet tog allt det som kanske skulle kunna kallas för spänning ur matchen, och Kalmar FF såg sedan ut att slå av på takten sista halvtimmen för att bara bevaka sina tre poäng.

Det var inte särskilt kul att titta på, och det var heller ingen dramatik. Bra då att Sydostkurvan höll nivån 90 minuter plus tillägg.

Den här matchen kunde bara sluta på ett sätt, men redan till helgen blir det betydligt mer intressant. Då reser serieledarna till formstarka Varberg för att möta serietvåan i en tidig och på förhand oviss seriefinal. Varberg körde under torsdagen över gemensamma toppkollegan Landskrona med 4-2 och det är svårt att utse en favorit i det mötet.

Men det känns ganska skönt att redan nu blicka fram mot söndagen.