Jag såg det komma.
Ja, min gissning är att de flesta som sett Kalmar FF spela under de senaste omgångarna i Superettan hade det på känn. Vi hade ju alla sett scenariot spela upp sig tidigare, faktiskt så sent som i sista matchen innan uppehållet mot bottenlaget Örebro SK.
De enda som inte verkade ana någon direkt fara var elva rödvita spelare nere på den soldränkta och alldeles perfekta gräsmattan på Guldfågeln arena.
Hur tränaren Toni Koskela resonerade, det vet jag inte, och han gav heller inte bort några hintar i form av strategiska förändringar eller byten.
Kalmar FF hade kört över mediokra IK Brage under en knapp timme, matat fram en mängd målchanser och precis tryckt in ett snyggt 2-0 bakom den vilt kämpande målvakten Viktor Frodig.
*
Kalmar badade både i sommarsol och eufori.
Då slog man av på farten helt. Ställde sig på alla bromsar som fanns.
Ansåg att allt var klart.
Serieledningen var intakt, och allt var härligt. För det var verkligen känslan spelarna utstrålade.
Och det är något jag aldrig kommer att begripa.
Två minuter senare så skulle man få betala för den inställningen, när Brage kom i en pigg omställning på högerkanten, Noah Östberg skickade in ett inlägg i KFF:s straffområde - och där tappade Rony Jansson bort den enda spelare man absolut inte får tappa bort i Brage: målmaskinen Amar Mushin.
En halvtam nick överraskade Samuel Brolin, som handfallen fick se bollen gå in vid sin högra stolpe.
2-1, lite onödigt drama, och Kalmar FF fixade därefter helt enkelt inte att lyfta spelet igen.
*
Kanske försökte man, jag vet verkligen inte.
Det var en het sommardag, spelare blev garanterat slitna. Men jag vet också att Brage-spelarna var med i samma match, och de grönvita kropparna drevs de sista trettio minuterna av desperation, av att forcera - en hunger att trycka in en kvittering.
Kalmar FF? Not so much.
Och för mig är det svårt att greppa att ett lag som är totalt överlägset under en knapp timme av en match, under den sista halvtimmen har svårt att ens ta sig över mittlinjen.
Ännu mindre skapa en farlighet.
Exakt samma sak hände alltså senast mot Örebro, vilket gör mig ytterligare förbryllad. Hur kan man låta det hända igen, utan att egentligen försöka göra något annorlunda?
Ger Koskela så strikta defensiva orders? Är det helt enkelt orken som tryter? Är det nervositet som förlamar Robert Gojani & Co? Är det en självbelåtenhet som blir kontraproduktiv?
Missar jag något här?
Kvitteringen på tilläggstid överraskade mig dock inte ett smack. Det var som en repris från Behrn arena i Örebro.
Desperat försvarsspel överlag, en slarvig täckning med armarna utåt i eget straffområde och Gustav Nordhs inspel träffade Isaac Atangas arm.
Solklar straff.
Amar Mushin iskallt 2-2.
Ridå.
*
Var allt kasst då?
Nej, inte alls. Som sagt, under 55 minuter spelade ett fartfyllt och fantasifullt Kalmar FF som en välförtjänt serieledare av Superettan. Två otroligt skickliga skarvningar på mittplanen av Robert Gojani respektive Gibril Sosseh låg bakom två fina mål.
Samtidigt släppte man till absolut noll chanser bakåt.
Det är därför den dramatiska scenförändringen är så obegriplig.
Så löjligt onödig.
För vem vet vad de här bortslarvade poängen kommer att betyda när 30 omgångar är spelade?
Framåt så var Camil Jebara en frisk fläkt och delaktig i båda fullträffarna, men tyvärr fortsätter Anthony Olusanya att puttra på i maklig takt i både presspel och löpningar i djupled.
När han bjöds på chanser, så slarvades de bort.
Faktum var att ovane anfallaren Gibril Sosseh, 18, klart överglänste Olusanya, inte minst genom sitt intensiva gnuggande i pressen som också genererade några fina bollvinster.
*
Offensiv förstärkning ser nu dock ut att vara på väg in. Enligt sportchefen Peter Swärdh (jag talade med honom inför avspark) så “är det nu konkret” med en offensiv spelare och den värvningen kan inte göras för snabbt, om ni frågar mig.
Men främst vill jag se en skiftning i mentalitet hos de ansvariga på planen, det vill säga spelarna.
Det råder inga tvivel om att kapaciteten för ett allsvenskt avancemang redan nu finns i truppen, men:
Vem är beredd att ta täten?
Vem tänker kliva fram som ledare och visa - med både ord och handling - att mentala genomklappningar som de mot Örebro och nu Brage inte är acceptabla?
För ser man till de fem-sex senaste matchern så är absolut ingenting klart, istället så växer frågetecknet över Guldfågeln arena.
Och det känns som sagt väldigt onödigt.