Varje gång ett sommarregn fyller svenska källare och förvandlar viadukter till swimmingpooler möts vi av samma budskap från kommuner och medier: ”Klimatkrisen är här, skyfallen blir allt fler och kraftigare.” Senast i raden är Jönköpings kommun som nu delar ut gratis sandsäckar till fastighetsägare. Men att enbart peka på klimatförändringar är en farlig förenkling som döljer det verkliga misslyckandet: vår egen stadsplanering.
Den meteorologiska sanningen är betydligt mer nyanserad än krigsrubrikerna. Tittar vi på SMHI:s historiska mätdata för korta, intensiva timskyfall över de senaste 30 åren finns det ingen statistiskt säkerställd ökning i Sverige. Lokalt, som exempelvis i Kalmar, visar statistiken de senaste två decennierna snarare på en motsatt effekt. Molnen släpper i genomsnitt inte mer vatten per timme idag än vad de gjorde för 30 år sedan.
Ändå ökar översvämningarna, skadorna och försäkringskostnaderna i snabb takt. Hur går det ihop?
*
Svaret hittar vi inte i atmosfären, utan på marken. I takt med att våra städer förtätas rullar asfalten, betongen och takytorna ut över de gröna oaserna. Vi har byggt bort naturens egen svamp. I en naturlig miljö sugs upp emot 90 procent av regnet upp av marken. På en hårdgjord yta är infiltrationen noll. Allt vatten måste ta vägen någonstans, och det gör det på några få minuter.
Våra underjordiska dagvattensystem, är dimensionerade för helt andra städer och en helt annan tid, blir omedelbart proppfulla. Det krävs inte ens ett meteorologiskt skyfall för att systemet ska kollapsa idag; det räcker med ett helt vanligt, intensivt sommarregn. Det är asfalten – inte klimatet – som dränker oss.
Att kommuner nu delar ut sandsäckar och lägger över krisansvaret på enskilda fastighetsägare är en kapitulationsförklaring. Det är ett erkännande av att man har byggt fast sig i ett problem som man inte kan gräva sig ur över en natt. Det är billigare att skylla på globala utsläpp och dela ut sandsäckar än att riva upp gator och bygga om tusentals mil av underjordiska rörledningar.
*
Eller så ägnar sig kommunerna, som Kalmar kommun åt rena symboliska projekt, utan verklig effekt och som innebär stort slöseri med våra gemensamma skattemedel.
Vi måste sluta använda klimatet som ett bekvämt alibi för dålig stadsplanering. Om vi ska klara framtidens regn måste vi börja ställa stenhårda krav på varje nytt byggprojekt. Varje kvadratmeter asfalt måste kompenseras med gröna tak, öppna dagvattendammar och genomsläppliga ytor som kan hålla emot vattnet.
Det är dags att kommunpolitikerna tar blicken från väderprognosen och istället tittar på sina egna detaljplaner. Det är inte molnen som är problemet – det är vår egen fixering vid att asfaltera bort varje kvadratmeter av staden.
Thoralf Alfsson
Medborgerlig samling