När ett område redan brottas med utanförskap ska politiken göra allt för att stärka sammanhållning, svenska språket, arbete, trygghet, skola och gemensamma mötesplatser. Då ska kommunen inte fatta beslut som riskerar att dra åt motsatt håll.
Ändå har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet drivit igenom moskébygget i Norrliden. Det är ett beslut som riskerar att förstärka just det utanförskap politiken säger sig vilja bryta.
Kommunen betalar inte själva byggnaden. Men kommunen har möjliggjort projektet genom mark, planprocess, bygglov och politiska beslut. Därför kan ansvariga politiker inte gömma sig bakom att trossamfundet står för byggkostnaden.
*
Från början talades det om minaret. Sedan kallades det torn. Nu byggs det utan torn, men tornet är fortfarande godkänt. Det är svårt att se detta som något annat än ett försök att göra frågan mindre laddad genom att byta ord. Men Kalmarborna ser igenom det. Ett godkänt torn vid en moské väcker självklart frågan om nästa steg: kommer det också att följas av krav på böneutrop?
Böneutrop är inte en påhittad fråga. Det förekommer redan i Sverige. Fittja blev först med böneutrop från minaret och i Växjö/Araby har böneutrop också tillåtits. Samtidigt är Fittja fortsatt klassat som särskilt utsatt område och Araby som utsatt område.
Det betyder inte att moskéerna ensamma har skapat problemen. Men erfarenheten visar att moskébyggen och böneutrop inte bryter segregation. I ett område som Norrliden riskerar det tvärtom att bidra till mer uppdelning, fler parallella strukturer och svagare integration.
*
Det är just därför politiken måste agera i tid. En risk behöver inte först bli verklighet för att vara politiskt relevant. Ansvarsfull politik handlar om att se utvecklingen innan den har gått för långt.
Det finns också obesvarade frågor om insynen i projektet. Företrädaren Shadi Salame har uppgett att både ekonomisk redovisning och det han beskriver som en utredning från Säpo har lämnats in till kommunen. Samtidigt nekar kommunen till att ha fått in sådana handlingar.
Antingen finns handlingarna, och då ska de fram. Eller så finns de inte, och då har Kalmarborna fått motstridiga besked i en fråga där full öppenhet borde vara självklar. Båda alternativen är allvarliga.
Detta handlar också om kvinnors rättigheter. I Kalmar ska kvinnor och män ha samma frihet, samma värde och samma plats i samhället. Kommunen ska aldrig bidra till att legitimera värderingar där kvinnor förväntas stå tillbaka, separeras eller kontrolleras.
*
Integration betyder att människor blir en del av det svenska samhället. Det betyder svenska språket, arbete, jämställdhet, trygghet och gemensamma normer. Det betyder inte att kommunen ska medverka till fler parallella strukturer i ett område som redan pekas ut för utanförskap.
Norrliden behöver trygghet. Norrliden behöver vuxennärvaro. Norrliden behöver bättre skolresultat, fler i arbete och tydligare samhällsgemenskap. Norrliden behöver inte beslut som riskerar att förstärka segregationen.
Sverigedemokraterna röstade nej till moskébygget. Vi gjorde det därför att Kalmar behöver sammanhållning, inte splittring. Vi gjorde det därför att vi menar allvar med integration. Och vi gjorde det därför att kommunens viktigaste uppgift är att prioritera trygghet, skola och välfärd före projekt som riskerar att driva människor längre isär.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet säger att de vill bekämpa segregation. Men i Norrliden har de fattat ett beslut som riskerar att bidra till just det de säger sig vilja motverka.
Vill man bryta utanförskap måste man våga sätta gränser i tid.
För Sverigedemokraterna Kalmar:
Mia Luäng, gruppledare
Johnny Svedin, riksdagsledamot
Lillemor Marcus Jonsson, ledamot utbildningsnämnden
Mattias Gerhardsson, ledamot landsbygdsnämnden
Curt Gustafsson, ledamot socialnämnden
Petra Gustafsson, ledamot samhällsbyggnadsnämnden
Maria Andersson Pajkin, ledamot integration och arbetsmarknadsnämnden
Jan Karlsson, ledamot teknik och fastighetsnämnden
Mikael Honga, ledamot kultur och fritidsnämnden
Gina Adén, ledamot Kalmar vatten