Det var matchen där känslan på riktigt infann sig i min skeptiska kropp.
Den där varma tanken sköljde över mig. Att, det här kan nog gå ändå. Det här kan funka. Med det här spelet och den här attityden har Kalmar FF alla chanser att hänga kvar i allsvenskan 2026.
Då hade nykomlingen tagit sig an den sentinella serieledaren Sirius på ett fullständigt respektlöst vis, dominerat de första 45 minuterna på ett sätt som varken Malmö FF eller Hammarby varit i närheten av och gick till halvtidsvila på ett hett och sommarsoligt Studenternas med en galen och fullständigt rättvis 2-0-ledning.
Det var en rödvit fest.
Och i vanlig ordning så var det Charlie Rosenqvist som smällde upp den första champagnekorken när han tajmade ett inlägg från Charles Sagoe Jr perfekt, smet in mellan ett par Sirius-backar och knoppade in 0-1 i den 38:e minuten. Tonåringens fjärde kasse den här unga allsvenska säsongen, självförtroendet och medflytet är enormt och och det känns som om han kunde ha sprungit in i samma läge med bakbundna händer, ögonbindel och hörselskydd och ändå satt en perfekt panna på bollen som gick in fel hörn för målvakten David Celic.
18-årige Charlie Rosenqvist glöder, och det är en ljuvlig resa vi får vara med på här.
Inte ens ett kostsamt och klumpigt misstag senare i matchen får mig att ändra på den uppfattningen.
**
Nu har nog alla, inklusive tränaren Toni Koskela, kommit till insikten att den nia och tilltänkte målskytt man hämtade in från jätteklubben Arsenal inför allsvenskan inte alls är den målskytt man behöver som nia den här säsongen.
Men Charles Sagoe Jr, numera given på vänsterkanten, har visat sig kunnat tillföra en annan viktig ingrediens.
Assister.
Två passningspoäng senast mot Elfsborg (2-1), och nu två nya fina framspelningar.
För när högerbacken Rony Jansson tog chansen och klev in i offensiv straffområdet i slutsekunderna på den första halvleken så väntade Sagoe Jr till det perfekta läget uppstod, smekte fram bollen och Janssons fräsande högerkanon brände upp konstgräset på vägen in i Celics högra burgavel.
0-2, och vägen mot tre överraskande poäng såg bred och asfalterad ut.
Det var rejäl nivåskillnad på lagen så långt.
Men succélaget Sirius hade inte varit succélaget Sirius och dessutom serieledare den här säsongen om man inte har både en och två växlar till att lägga in mot en nykomling där tröskeln mellan självförtroende /självklarheter och stress/ slarv är farligt låg så här långt i år.
Nu tryckte man lätt på gaspedalen och knappt tjugo minuter in på halvleken kom också utdelningen. Målskytten Rony Jansson fick det svårt med försvarsspelet i den andra halvleken, och i matchminut 64 så smög sig Victor Svensson in bakom finländaren och fick en fin boll på yta av Marcus Lindberg - och vinkelavslutet från vänster var kallt i Jakob Kindbergs vänstra hörn.
1-2, och det blåsvarta flåset kändes.
Det märktes också på Kalmar FF:s spel, som nu blev rätt stillastående och nervöst.
I en av många rappa kombinationer in i KFF:s straffområde så hamnade Charlie Rosenqvist i en närkamp med Victor Ekström, och i ett relativt ofarligt läge så höll Rosenqvist lite för länge och lite för tydligt i sin motståndare, och domare Richard Sundell pekade på straffpunkten.
Ex-KFF:aren, och årets komet i allsvenskan, Isak Bjerkebo var sedan iskall för 2-2.
Men, det jag vill säga om Charlie Rosenqvist här är: Man kan inte stå och hoppa upp och ner av lycka och tycka att det är ofattbart att Kalmar FF fått fram en 18-åring som från en anonym tillvaro nu kan göra mål på allt i allsvenskan, och samtidigt slå ner på en orutinerad kille som begår ett tufft och onödigt misstag i ett känsligt läge.
Shit happens, när man lär sig. Och Charlie Rosenqvist verkar lära sig det mesta inom fotbollen ganska snabbt.
***
Värre då med med 3-2-målet, kan jag tycka. Mycket värre.
Matchklockan hade tickat förbi 90 minuter när inlånade marockanske VM-mittbackstjärnan Achraf Dari svagt missade en luftduell med Joakim Persson, och framspelningen gick till Odera Adindu som ensam med Kindberg enkelt och ostört kunde rulla in segermålet.
Om jag kan ha överseende med tonårsmisstag, så ska det här inte få ske.
Att åka hem från Uppsala med en poäng eller utan någon poäng alls, det är en enorm skillnad, och då måste man kunna luta sig mot de rutinerade spelarna som “varit med förr”. Det är ju kylan och rutinen som ska transportera de viktiga poängen in i mål.
Det är därför Achraf Dari är välbetald i Kalmar den här våren, det kan jag nog påstå utan att någon flyger på mig.
***
Jag vill ändå avsluta med något skönare, och där fanns flera fina saker som är värda att nämnas.
-
För tredje matchen i rad vill jag hylla lagkaptenen Melker Hallberg. Utifrån sett så spelar han nu på ett helt annat sätt, med en helt annan desperation. Fräna tacklingar, uppoffrande presspel och jag tyckte mycket om när han gick in och markerade och skyddade Charlie Rosenqvist efter en duell med Melker Heier.
-
Carl Gustafsson gjorde comeback. Som inhoppare, men man såg klassen och den betydelse han har för lagen. Man såg den direkt. Håll dig hel nu, Calle! Det är du värd.
-
Det var ännu en prestation som höll bra allsvensk klass, och min uppfattning är att den rödvita respekten för motståndet börjar försvinna allt mer, en startuppställning har också satt sig och ett “eget spel” blir allt tydligare. Nu väntar bottenkollegan Halmstad nästa söndag. Då behöver Kalmar FF ta tre poäng, annars riskerar de här slutraderna se helt annorlunda ut den 10 maj.
Den där sköna känslan då?
Tja, jag skulle ljuga om den klistrade sig fast i den andra halvleken, och vem vet om den kommer tillbaka eller ej - men för mig betyder det en del att jag ändå fått uppleva den.
Jag var inte alls säker på det inför den här allsvenska säsongen.