En helt perfekt lördagskväll i juli.
Perfekt för ändamålet.
Temperaturen var sådär ljumma 20 grader, lite hotande moln svävade över och runtomkring Guldfågeln arena inför avspark, och samma moln hänger sedan kvar över 90 minuters intensiv, känslofylld och alldeles ljuvlig allsvensk fotboll.
Pressplatserna på GFA är underbara då man sitter nära de båda bänkarnas adrenalinfrustande diskussioner med fjärdedomaren, man känner riktigt de vassa armbågarna som trycks in i ryggar vid inkast och tjafsandet efter avblåsningarna är ren underhållning.
Det var ett mittenmöte, men det blev så mycket mer än ett mittenmöte när de regerande svenska mästarna Mjällby gjorde bussresan upp till Kalmar för att visa vad man egentligen kan och vilket lag som egentligen är bäst i sydöstra Sverige.
Och man hade bråttom att göra det.
När Kalmar FF slarvade bort en boll på mittplanen i den tredje minuten så gick det oerhört fort för Mjällby att ställa om i en kvalitetsomställning, där till slut proffsaktuelle VM-spelaren Elliot Stroud relativt ostört kunde prickskjuta in 0-1 bakom Samuel Brolin.
Den allsvenska säsongen har inte alls blivit som många trodde den skulle bli för välförtjänt haussade Mjällby, men att det fortfarande finns en hög nivå i laget råder det inget tvivel om.
Det verkade dock Kalmar FF lite ha glömt bort.
***
Minnet kom dock snabbt tillbaka.
Tränaren Toni Koskela inledde med någon slags flytande press längst fram, där Melker Hallberg, Charles Sagoe Jr, Charlie Rosenqvist och Marius Söderbäck (blir allt bättre) öste på i försöken att störa till sig bollar.
Bakom den fyrbollen väntade främst Carl Gustafsson på att smart skära av passningsvägar, leta upp lägen att bryta bollbanor och sedan vinna dueller. KFF-pressen satte sig allt mer, och hemmalaget började också kontrollera matchen, anförda av Gustafsson som efter en trevande inledning plötsligt stod där igen som den vanlige härföraren efter halva den första halveken.
Vann boll. Fördelade boll. Höll i taktpinnen. Dominerade.
Och så tjafsade han!
Först med domaren Fredrik Klitte, sedan med Mjällbys mittfältveteran Viktor Gustafson. Efter lite knuffande och mer tjafs så tog Calle Gustafsson sats i den kommande duellen med Gustafson och smällde på så mycket han bara orkade. På bollen ska sägas, men meddelandet var tydligt.
Calle Gustafsson tog noll skit. Visade vem som bestämde. Vem som inte tänkte vika ned sig.
Jag är svag för sådant.
De ska säga att Viktor Gustafson blev så frustrerad under matchen att han kapade Robert Gojani rätt fult i den andra halvleken, fick ett gult kort och byttes sedan ut.
***
Och 1-1 kom också, i den 17:e minuten - och efter en hörna. Hör och häpna. När hände det senast? (Ni behöver inte svara, det var inte i år i alla fall).
En liten alldeles vanlig liten variant, där Melker Hallberg släppte bollen kort till Charles Sagoe Jr, som lämnade tillbaka - och Hallberg hittade med ett precist inlägg skallen på mittbacken Aboubacar Keita som starkt knoppade in bollen bakom Robin Wallinder.
Keita börjar nu snabbt skaka av sig rosten efter det långa skadeuppehållet, och den här kvällen var han dominant. Rejäl i både duell- och huvudspelet. Placeringssäker och smart med bollen.
Det bådar gott.
GFA exploderade en första gång, och 6 785 åskådare visste ändå inte vad de hade att vänta i den andra halvleken.
***
Då tog Kalmar FF nämligen över helt.
Det var en imponerande isärplockning av allsvenskans representant i Champions League 2026, ett styrkebesked där man ville mer och kunde mest.
Pressen var stenhård och hänsynslös. Och som en följd började de heta chanserna dyka upp.
-
I den 52:a minuten pressade Gojani till sig bollen precis vid offensivt straffområde, gav först Charlie Rosenqvist en bra möjlighet och missade sedan målet som var halvöppet i nästa läge.
-
Sju minuter senare så brände Marius Söderbäck ett vasst läge, då han skickade bollen upp på Sydostkurvan efter att Lars Saetra bjudit på en fin nednick - efter ännu en fin hörna (!).
-
I den 64:e minuten så klev Charles Sagoe Jr på patenterat vis in från höger, drog till i bra läge men målvakten Wallinder kunde avstyra.
Guldfågeln arena började sjuda, och kokade sedan över fem minuter senare.
När Carl Gustafsson med ett smart väggspel hittade högerbacken Rony Jansson i en löpning ned mot hörnflaggan, succébacken från Finland lättade in ett inlägg som touchades av en Mjällby-back - och friställde den stekhete Sagoe Jr totalt. Assistkungen i KFF (som haft problem med målskyttet i alla lag han varit i som proffs) kunde sikta ett längre tag innan han smällde in 2-1 bakom en fajtades Robin Wallinder.
Efterlängtat.
Snyggt.
Och mycket rättvist.
Dessutom avgörande.
***
För Mjällby hade inte mer i sig. Det verkar man så här långt inte ha i år.
Eller, säg att Kalmar FF tog udden ur allt som de regerande mästarna slängde mot Samuel Brolin. En kvittering var aldrig nära.
Måste säga att det kändes svagt av Mjällbys norske tränaren Karl Marius Aksum, som på presskonferensen totalsågade sitt eget lag, upprepade gånger - när Toni Koskela satt bredvid och med all rätt var nöjd med en väl genomförd insats.
Det var inte bara snack om att Kalmar FF är för bra för att vara ett allsvenskt bottenlag, det var ett tydligt bevis på att man inte är det.
I alla fall inte på hemmaplan. Där håller man nämligen allsvensk toppklass, och tack vare hemmaspelet så är bufferten ner till strecken i botten nu sju poäng. Man är uppe på samma poäng som tabelltian Mjällby.
Nu väntar närmast två utmaningar av annat slag; på Hisingen och på Gamla Ullevi. Häcken och IFK Göteborg.
Två lag som mår olika bra, men också två bra lägen för Kalmar FF att plocka sina första poäng utanför Kalmar.
Det vore på tiden.
Och det vore ett tecken på att man är på väg mot nästa nivå.