Ett Kalmar FF som utvärderat under landslagsuppehållet, förstärkt ledarstaben med redan befintliga ledare, förberett kroppar och inte minst hjärnor - och på alla sätt laddat inför återstarten.
Ett nytt Kalmar FF.
Tja, varför inte? Det såg piggt och fräscht ut, modigt och fantasifullt. Den pinsamma insatsen mot Häcken sprang bortglömd ut. Jag menar, riktiga målchanser (plural) producerades ju.
Men det gick ändå att känna igen laget i de rödvita tröjorna på Eleda Stadion i Malmö den här höstiga oktoberkvällen, för signalementet var både tydligt och välkänt.
Kalmar FF kunde inte göra mål.
*
Vilmer Tyrén har hämtats tillbaka från utlåning och kastades nu in på positionen (nia, what else?) där tränaren Toni Koskela under hela säsongen desperat letat efter en lösning som i alla fall kan hota motståndarnas backlinje. Och Tyrén gjorde just det.
Oroade med smarta löpningar. Pressade fint. Serverades ett par grymma lägen, av främst Calle Gustafsson, men även Abdussalam Magashy. Jag kliver nu fram och säger att Vilmer Tyrén stod för den bästa insatsen av en KFF-9:a den här säsongen.
Mål gjorde han dock inte. Trots tre mer eller mindre högkalibriga lägen. Trots allt som kom hans väg. Näe, ingen Kalmar FF-spelare gjorde mål. För sjunde matchen i rad.
När den stora chansen - friläget - dök upp, via just ett briljant uppspel av Gustafsson och en perfekt tajmad passning av Magashy, då träffade Tyrén målvakten Robin Olsens ben och fick se bollen studsa upp i ribban.
Det är så det är när lagets målskytte helt gått i baklås, och den dörren blir bara svårare att sparka upp när nerverna gör jobbet svårare då poängbehovet blir allt mer trängande i botten av den allsvenska tabellen.
Om Malmö FF skapade något första 45?
Fråga Samuel Brolin.
De darriga fötterna som faktiskt aldrig verkar lära sig att de inte ska bli för gulliga med bollen, gav bort halvlekens allra bästa målmöjlighet till Jovan Milosavljevic, men KFF-keepern räddade upp det egna schabblet med en fotparad långt ut i egna straffområdet.
Det är ändå svårt att njuta av sådana räddningar.
För Samuel Brolins hanterande av boll är ju faktiskt obegripligt.
*
Andra halvlek var den första lik.
Det var alltså både bra men mest dåligt för Kalmar FF. För målchanserna producerade man, spelet förde man inledningsvis tydligt, men brändes det inte lägen, eller rann lägena inte ut i sanden, så agerade plötsligt Robin Olsen som den landslagsmålvakt han var för några år sedan.
Det känns länge sedan.
Två overkliga parader på Lars Saetras hörnnick och Vilmer Tyréns direktskarv, där båda bollarna tippades i ribban.
Och när inte målen framåt kommer, så…, ja, ni fattar.
En kort period av Malmö FF-initiativ, ett ögonblick av dålig kommunikation i eget straffområde, en märklig klack och så stod plötsligt Otto Rosengren fri och felträffade in 1-0 framför hemmaklacken.
Det är vad det är, eller kanske främst vad det inte är, och Kalmar FF:s kvicksandsliknande säsong fortsätter.
Är det en stor del oflyt? Jepp.
Är det en ännu större del oskicklighet? Absolut.
Men så är det när man inte har någon som kan göra mål. När man valt att prioritera annat. När man inte tagit problemet, som borde vara det mest alarmerande problemet, på allvar. När man budgetvärvat sig fram på den dyraste positionen.
Har ni läst mig skriva det tidigare? Hundrafemtio gånger säger ni?
Jag hoppas verkligen slippa göra det igen.
*
För ännu återstår tid och matcher att spela, och kvalitet i övrigt finns det i den här truppen, det är tydligt.
Herregud, Calle Gustafsson är ju både briljant med bollen och en bulldozer på planen. Jag gillade även spelet i backlinjen, både Miska Ylitolva och Lars Saetra var riktigt bra - även om det var där någonstans som kommunikationen brast vid matchens enda mål. Och Tyrén, alltså, han kommer starta nästa match.
Och jag överdriver inte när jag säger att nästa omgång på Stora Valla blir en ödesmatch som man absolut inte får förlora.
Höstångesten när den är som bäst, och värst.
Är det också då som proppen går ur Kalmar FF:s målskytte?
Jag sticker ut hakan och säger, ja.